Vilken match!

Fotboll kan vara precis allt. Allt från sanslös glädje, ångest, ilska till uppgivenhet.

Landskampen i Berlin tror jag hade precis allt, hela känslospektrat. Förväntningar när jag bänkade mig vid TV:n, förhoppningar om att det skulle gå bra för Sverige, och så klart väldigt bra för Ras.

Efter en stund uppgivenhet, detta kan väl aldrig gå? Samtidigt en väldig medkänsla riktad mot spelarna, så fruktansvärt att hamna i en situation som denna och liksom inte kunna bryta mönstret. Vad de än försökte så var det tyska spelare överallt, skickliga spelare som lekte sig genom det svenska försvaret.

Sorg i hjärtat över vetskapen om alla hårda ord som skulle komma att fällas över urusla spelare som borde göra något annat någon annanstans. Fotboll berör. Alla har någon åsikt.

Sen efter sisådär 55-60 minuter började hopp tändas igen. Målen kom och lättnaden var enorm. Att spelarna skulle kunna rädda sig och gå av planen med en stolthet över att inte ha vikt ner sig när det blev tufft.

När Sana missade sin chans, trodde jag att jag skulle svimma. Bara så. Till sist när Ras gjorde målet på övertid, då vet jag inte riktigt vad jag gjorde. Hoppade runt och skrek tror jag.Himmel.

Fotboll har verkligen allt. Hela känslospektrat.

Men himmel igen, vad nära det ligger varandra -att bli idiotförklarad eller hjälte.