Vila som gäller

Första passet för dagen är avklarat, lite trötta, lite sega, men när väl benen kommer igång går det ganska bra. Det finns alltid mer krafter, kroppen är fantastisk så, när man tror att man tagit ut sig helt och hållet finns det alltid lite till. Precis samma gäller när man är seg och tung, det är precis som om kroppen anpassar sig, efter lite uppvärmning och lite spel känns den som ny igen. Det kan också vara så att man helt enkelt inte har tid att känna efter längre när man väl är inne i träningen. Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen större roll heller. 

Träning 2 blir i gymmet. Det är sagt att det ska vara benstyrka. Men redan på bussresan hem från första passet kom chefen för fysteamet bak och frågade hur många som var sega i benen. Ganska många räckte upp handen. Och han förklarade att den ursprungliga planen kan komma att skrotas, och att det istället blir ett pass på cykel och lite pilates. Vi får helt enkelt vänta och se.

Jag ligger och vilar, lyssnar på Ulf Lundell, Kärleken förde oss samman, och varje gång jag hör den tänker jag på Minna och på vilken tur jag har. Bara tanken gör mig glad. Jag ler inombords och känner hur hela jag fylls av värme. Sedan nästa Lundellfavorit, Rialto, trots att hans något hesa stämma får mer spelrum än i någon annan låt, är den mäktig, och musiken fångar mig helt. Nästa låt på listan blir Sanna, låten om hans dotter, om längtan, om att se tillbaka, jag upplever också ångest, en vilja att låta allt vara som det är, en oro för sitt barn. Jag önskade faktiskt Öppna landskap, i radion häromdagen då jag fick chansen att välja en låt. En fantastisk låt visserligen. Men inte en av mina större favoriter. Jag försökte komma på en bra KENT-låt men det var tvärstopp. Jag kom inte på en enda låttitel. Inte en enda. Och jag lovar. Normalt sett kan jag de allra flesta. Men just då var det lögn att komma på någon alls. När jag för en gångs skull fick välja en låt, kom jag knappt på någon, det är lite typiskt mig, helt ställd, tankarna på annat håll, ett försök till fokusering och det enda som dyker upp i huvudet är saknad. 

Vi hade ju en ledig eftermiddag igår, och jag valde att ta det ganska lugnt, klippte mig på Hårporten, hann med att besöka Bokia i Varberg, fyra nya böcker, Peter James Levande Begravd, Markus Zusak Boktjuven, Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz och en biografi om Michael Nyqvist, en bok jag förmodligen inte hade inhandlat om jag inte fått den på köpet, köp fyra betala för tre. Så Nyqvist fick följa med. Favoriten utan tvekan Steve Sem-Sandberg. Har letat efter den. Och av ren princip väljer jag alltid att vänta till de kommer som pocket. Sneglar och spanar efter när Jo Nesbos sista roman släpps som pocket. Väldigt bra klass för att vara deckare. Nesbo spelade proffsfotboll i Molde innan skador tvingade in honom på en annan bana, som med facit i hand blev väldigt lyckad. Kanske någon att se upp till och ta efter. Vem vet?

Har hunnit halvvägs i Levande Begravd, och hittills gör den mig inte besviken. Spotify samtidigt. Lugn och ro.