Uppe med tuppen…

…precis som tusentals andra i Kalmar idag. En helt underbar sommardag till, jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur mycket jag njuter av värmen – den värme som har vänligheten att dröja sig kvar hos oss. Helt underbart, jag hoppas att den aldrig tar slut, att det blir någon sorts klimatförändring illa kvickt så att Sverige har kvar årstiderna, men att värmen består i alla fall sex månader om året.

Iron Man.

Å vad jag önskar att jag vore så vältränad som deltagarna där. Undrar hur lång tid det kan ta att arbeta upp den orken o styrkan? Jag tränar så mycket jag bara kan, men det känns som om jag aldrig kommer att passera den där tröskeln där det går lätt, och där träningen blir ett måste o ett gift för kroppen.

Men jag ger inte upp. Lyssnar inte på dagsformen, för om jag kände efter för mycket skulle bekvämligheten få övertaget omgående. Fast jag tävlat o idrottat så många år av mitt liv. Tungt. Men, men. Jag kommer inte att ge upp nu, spännande att se hur lång tid det tar tills allt känns lättare. Ser fram mot det.

Vilken stämning det var i Kalmar idag. Vi hejade, åt lunch, hejade och klappade händer igen, fikade med kaffe och glass, skrek och hejade. Som deltagarna där är värda det! En (eller två?) underbara speakers höll stämningen uppe helt fantastiskt, och jag är säker på att deltagarna måste känt den kärlek och det stöd som speakrarna bad publiken om.

Uppe vid sex för att se starten, blev bjuden på morgonkaffe av en av sönernas högstadiementorer. Solen bröt genom molnen och morgonen var helt underbar.

Hur bra kan livet bara vara? :-)

I morgon blir det nygammal debut för äldsta sonen i Kff. Å det, det ser jag fram emot :-)

Långt där ute kämpar Ironmandeltagarna med första delen av tävlingen. I 18-gradigt vatten. :-)