Töcken

Huset är tyst.
Som en stor tom kropp.
Grannarna är antingen bortresta eller utnyttjar den här lördagsmorgonen till att stilla sin trötthet.
Jag har precis satt mig med DN.
Det är min återkommande morgonrutin.
Tidningen vid frukostbordet.
Och helst en kopp te.

Trafiken i stadig ström utanför.
Den tystnar aldrig.
Och jag är ganska övertygad om att jag skulle sakna den om den helt plötsligt gjorde det.
I all sin bullrande ”störighet” skänker den också en slags trygghet om att allting är precis som det ska.

Det regnar.
Molnen har tornat upp sig ovanför huset i flera timmar och bara väntat.
Luften är kvav.
Känslan är att det varma och det kalla snart drabbar samman i ett hårt slag.

Jag hoppas att vi vinner idag.
Vi måste vinna idag.
Vi har förmodligen inte råd att låta HIF smita iväg med en tiopoängsledning.
Även om de tappat sina två bästa spelare i Bedoya och May så är de fortfarande ett kompetent lag som inte får ges alltför mycket utrymme.

Åtvidaberg då? Ja, det är ju ett lag som har ”gäckat” oss i två säsonger.
1-5 förlusten förra året skaver fortfarande som ett envist utslag och hemmaförlusten senast kommer att kännas jobbig i alla summeringar.
Det är ett bra lag.
Men det är dags att visa att vi är bättre.

Imorgon är det final i Dam-EM.
Tyskland, som alltid verkar pricka in formen lagom till stora mästerskap, mot Norge.
EM har hittills varit en stor succé och
Kalmar har gjort ett fantastiskt jobb för att rikta intresset mot damfotbollen.
Publikrekord efter publikrekord och det är egentligen bara en enda sak som saknas – ett svenskt deltagande i finalen på Friends.
Det blir svårt nu.
För att inte säga direkt omöjligt.

Jag har tittat på ett par matcher.
Sverige har ändå gjort det ganska bra.
Visst finns det bitar som hade behövt se annorlunda ut för att man skulle kunna besegra Tyskland.
Men det är väldigt lätt att stirra sig blind på Sveriges insats och glömma bort att det är Tyskland som är ”jätten” i europeisk damfotboll.
Så jag tror att när besvikelsen efter förlusten väl har bedarrat, så kommer man att kunna se tillbaka på ett mästerskap som varit en stor succé.

Det regnar fortfarande.

Jag sov till halv elva.
Jag somnade visserligen inte förrän halv fyra.
Det var för varmt.
För klibbigt.
För många tankar i en rastlös kropp.
Jag ville sova – behövde sova – men kunde inte.
Det fanns ingen sömn.

Jo, tillslut somnade jag ändå.
Jag vet inte när.
Jag vaknade som i ett töcken.
Visste inte var jag befann mig.
Och när jag sträckte ut armen efter Minna fanns hon inte där.
Inte Alve heller.
De är hemma hos mormor och morfar.

Nu är det dags att möta dagen.