Skönt att vara hemma?

Det känns lite märkligt att säga att man är hemma när man egentligen är borta, precis som att träningslägret var hemma fast ändå borta. Snurrigt. Vad är hemma och vad är borta? Antar att det beror på hur man känner sig inombords, och att det kanske inte direkt har med var man har sina rötter att göra. Att vara hemma är nog mer än känsla än en plats.

Träningen som var planerad idag blev inställd. Anledningen? Ingen aning. Men skönt att sova någon timme extra innan vi satte oss på bussen mot Kastrup. Flyget lyfte tolv och landade i Farnborough kvart i ett. Smidigt. Därifrån tog det en dryg timme med buss till Motspur Park. Min dag tog inte slut där, som alla andras där ledighet väntade, utan istället fortsatte den i en taxi till sjukhuset för röntgen av den skadade vaden. Inget svar kunde serveras, röntgenläkaren var inte där, och istället för svar blev det bara mer frågor. 

Eftersom vårt kylskåp gapade tomt efter en vecka på resande fot, bestämde en enig familjejury att vi var tvungna att handla under dagen. Frågan var bara. När? Minna ville till stallet och hälsa på hästen, och jag tänkte att då kan jag ju följa med så kan vi handla efteråt. Sagt och gjort. Stallet. Och jag bar stolpar, flyttade stolpar, ändrade stolpar, bytte stolpar, la tillbaka stolpar, såg till så att avståndet mellan stolparna var perfekt, och däremellan gjorde jag ingenting alls. Bara satt på en grön plaststol och njöt av en sommarkväll i Juli. Det kan vara nog så bra avkoppling. Hästar. Stall. En grön plaststol, egentligen två gröna plaststolar, en för benen också, och frisk lu…… ja kanske inte så mycket frisk luft. Men någon slags luft var det.

Nu blir det sängen. Jag blev nämligen inkallad för behandling av vaden imorgon halv elva, resten av truppen är lediga.

Kan förresten redan nu avslöja att det kommer ett ganska spännande inlägg i morgon. Det kommer att handla om mat och allergier. Mina allergier.

Ingen tränare klar än.