Om AFC Bournemouth, resor och träningskläder

Det bestämdes ganska sent, fysteamet var osäkra in i det sista, men tillslut satt jag ändå på bussen till Bournemouth. En två och en halv timmes resa från Motspur Park. Ett division ett lag, nyuppflyttat, tydligen en liten skräll att de klarade andraplatsen i fjol. Tränaren Eddie Howe hade bara tillgång till nitton spelare under säsongen vilket gör bedriften än mer imponerande. Men om spelartruppen i fjol speglar dåtiden i klubben, det fattiga, det lilla,  var detta nutid med stora omklädningsrum, fin arena, trevlig personal och en väldigt välskött gräsplan. Klubben verkade må bra, och allting utstrålade en spirande optimism. Truppen verkade också ha uppgraderats sedan i fjol, och man gjorde åtskilliga byten under matchens gång. Jag måste säga att jag blev imponerad. Det var ett lag. Ett organiserat lag. Ett pressande lag. Ett hårt jobbande lag i båda riktningar. Miltals ifrån den fotboll vi möttes av i Brentford.

I första halvlek kändes det som att vi blev tagna lite på sängen. Inget fungerade. Rörligheten fanns inte, viljan att vinna boll var som bortblåst och när vi hade bollen själva gjorde vi ofta enkla misstag. Bournemouth kunde vinna boll ganska högt, ställa om, och komma till en del farligheter. De gjorde också första målet, på en halvvolley utanför straffområdet. Anton Robinson. Vi försökte höja pressen, stressa deras backlinje till misstag och när vi började göra det var det plötsligt vi som vann bollarna och kunde börja skapa lite farligheter. Zamora kvitterade på en märklig situation där han går upp i duell med målvakten, på något märkligt sätt får han med sig bollen och kan rulla in den i öppet mål. 

Vi gör några byten till andra halvlek och får lite mer fart i anfallsspelet. Jag får komma in när det är en kvart kvar, och efter drygt tio minuter får jag min chans, ett tillbakaspel från Eddie Johnson, men mitt avslut blir för löst och målvakten räddar. Rent chansmässigt händer inte mycket mer i matchen och slutresultatet 1-1 kändes ganska rättvist. För oss som inte spelat så mycket blev det löpning efter, tio stycken åttio meters ruscher. 

Bussresan hem kändes lång. Jag försökte trycka i mig lite mat, men det enda jag lyckades få ner var två fruktsallader och en proteinkaka. Ingen vidare måltid direkt efter match. Men förmodligen bättre än att inte äta någonting alls.

Det fälldes lite negativa kommentarer när vi fick reda på att årets sponsor, Kappa, inte lyckats få fram resekläderna i tid till träningslägret. Istället hade de i panik skickat en uppsättning overaller som gör att truppen mer ser ut att vara sponsrad av Michelin.

Snart dags att återse Sverige för nio dagars träningsläger.