Ännu en av dessa söndagar

Ännu en i raden av söndagar. Men jag börjar gilla dem mer och mer. Under skolåren var söndagen den absolut sämsta av veckans alla dagar, snart slut på ledigheten, lagom ångestfylld och allt som oftast läxor kvar att göra. Men tiden skingrar. Söndagarna växte och blev till slappardagar, med Premier League på teven och latmat i soffan. Något att se fram emot. Här i England har det varit den dag, som inneburit sovmorgon, inte alltid eftersom vi ibland haft söndagsmatcher, men oftast, sovmorgon, vila och lugn. Därför var det lite delat idag när vår sjukgymnast ville ha in mig vid niotiden för behandling. Å ena sidan är det ju skönt att komma upp på morgonen, ha en hel dag, göra något vettigt, men å andra sidan. Sovmorgon är alltid sovmorgon. Nja, jag är delad i frågan, men kan samtidigt känna att en sovmorgon behövs då och då.

Som sagt. Uppe med tuppen. Missade första tåget som inte gick alls, tog det andra vid 08.34, Minna hade redan åkt för att jobba i stallet, läste färdigt Michael Nyqvists bok och kunde konstatera att den inte var något för mig, började med De fattiga från Lodz, messade sjukgymnasten och bad om ursäkt att jag var lite försenad. ”No worries, mate”, lite lugnare, aldrig kul att vara sen. Först på plats av alla på träningsanläggningen, ja förutom Tom (sjukgymnast) som satt och rullade tummarna, la mig på en bänk och fick massage, sedan akupunktur och värme. Dicks (Etuhu) släntrade in en kvart efter mig, la sig på bänken bredvid, bad massören att skynda sig för han skulle hem till sonen som fyllde år, någon mer kom aldrig medan jag var där, två till skulle ha kommit. Samtalen under morgonen handlade om matchen igår, om nya managern, om hur många egna coacher han skulle komma att plocka med sig, sedan övergick det till hur värdelösa matchtröjorna är som blir helt genomskinliga när de blir blöta, om träningskläderna som trycket lossnar från för att till slut komma tillbaka till den nya managern och att det förmodligen ändå blir ganska bra att få in nya röster, tankar och övningar.

Nu blir det söndagsvila.

Allergi och mat

Mat+Allergi=Matallergi. Födoämnesintolerans med ett finare ord. En mage som var i konstant uppror, det spelade ingen roll vad jag åt, eller inte åt, aldrig var den nöjd. Jag har försökt att undvika vissa saker som socker, vitt mjöl, mjölk, gluten, men ingenting har riktigt hjälpt, istället har det retat upp magen ännu mer och samtidigt försvagat immunförsvaret vilket lett till att jag alltför lätt drabbats av infektioner och virus. Men. Ett samtal till en läkare kanske var vändningen. Det första hon sa, när jag beskrev mina besvär, var att hon trodde att det rörde sig om en eller flera matallergier. Hon föreslog därför att vi skulle ta ett blodprov, skicka till ett labb i Tyskland för analys, de skulle mäta IgG halten av antikroppar i blodet, sådana skapas tydligen vid intoleranser för att se vilka födoämnen som gjorde mig sjuk. Sagt och gjort. Det tog ungefär två veckor innan jag fick svar. Först kom ett resultat där födoämnena var indelade i grupper, tex nötter, gluten, mjölk, ost osv. Totalt sett så rörde det sig om sju olika grupper. Jag hade allergier inom fyra av dem. 

För att kunna komma åt exakt vilka ämnen jag var allergisk mot behövdes ett nytt test. Dyrare så klart. Men jag kände att har jag ändå börjat så vill jag ju gärna veta exakt. ImuPro300, testets namn, fungerar efter en fyragradig skala, där ett ses som väldigt lite känslighet och fyra som väldigt allergisk. Testet täcker 270 livsmedel inom sju olika grupper. Mitt resultat? Ja, sådär måste jag nog säga. Jag tålde 201 födoämnen väldigt bra och 69 mindre bra, vilket måste ses som positivt med ganska bred marginal. Men nu fungerar det ju så att testet har med ganska många livsmedel som jag aldrig hört talas om, och det var oftast dessa som jag prickat in med otäck precision. Jag tål alla fullkomligt onödiga och konstiga saker. Men. Jag hade en 4a på Bovete, just det, illa, illa, Ägg, Mjölk, Quinoa, Cashew nötter, ja egentligen alla typer av nötter, Glutenprodukter, alla typer av sädesslag m a o. Och tyvärr, måste jag ändå säga, så räknas grädde in bland mjölkprodukterna, och där är det ju totalstopp, vilket innebär ”no more cream for Mr Elm”. Tungt! Sjukt tungt. Grädde är lite av en favorit. 

Ägg, mjölk och gluten. Det finns i ganska mycket. Och är oftast inte helt lätta att byta ut. Så dagen efter resultaten hade kommit var vi på Tesco och handlade, med tre a4 papper i handen, listor med allt jag inte fick äta och jag kan säga som så att kundvagnen inte var sig lik. Mycket av det vanliga hade fått lämna plats till grönare produkter. 

Om jag skriver denna mening så hånskrattar förmodligen Henke Rydström. Men jag gör det ändå. Jag hade en 3a på allergi mot ris. Inget mer råris. Åtminstone inte på ett tag.

För det är tydligen så med dessa resultat att de kan ändras. Inget är definitivt. Undviker jag saker som gett höga utslag nu, kanske jag kan äta dem längre fram. Vem vet. Jag har i vilket fall som helst fått lägga om mina matvanor igen. Och den jag tycker mest synd om är inte mig själv. Utan Minna.

Nog med det tråkiga. Eller ja, en sak till när vi ändå håller på. Jag är inte med på matchen idag. 

Har gjort en magnetröntgen nu på morgonen, fick en tid på Kingston Hospital redan klockan åtta imorse. Tidig morgon. Sedan till träningsanläggningen för undersökning, kylning av vad och styrketräning. Och återigen. Rehabträning är tusen gånger jobbigare än vanlig träning. Idag hade vi ”Riedi”, en australiensare, som anses vara den som kör absolut hårdast av alla fystränare, jag tycker inte att det ryktet ligger speciellt nära sanningen, men det är aldrig någon som vill träna för honom och varje gång han leder uppvärmningen så klagas det högljutt på hur lång tid det tar, hur jobbigt det är och jag vad jag inte förstår är hur han kan behålla lugnet, varför han inte blir arg, åtminstone irriterad. Men nejdå. Alltid positiv och med ett leende på läpparna.

Lite kuriosa om ”Riedi”. På sin födelsedag blev han bunden av några spelare och doppad i ett stort kar innehållande alla möjliga sportdrycker, vatten, mjölk mm. Han var inte helt överlycklig när kom loss. Den enda gången jag sett honom tappa humöret, och i det läget var det väldigt befogat.

Nu ska jag laga anka. En av de saker jag INTE är allergisk mot.

Ny tränare och mer tid imorgon

Ny tränare idag, Mark Hughes, tror att det blir kanon, hade faktiskt honom som favorit på FIFA 96, han kunde bara ta bollen och springa rakt fram, ingen kunde tackla honom, sedan upp med bollen i krysset, varje gång, likadant, mål på mål, det var så enkelt. 

Idag blev jag inkallad till rehabträning för den onda vaden. Det störde våra planer lite. Jag hade nämligen lovat att följa med på hästtävling i Hickstead, någon internationell tävling, en blandning av vanlig hoppning och fälttävlan. Vi var dessutom VIP-inbjudna, eget bås, lunch och annat smått och gott. Men. Träning som sagt. Och jag var väl inte helt motiverad, på en ledig dag, men när jag väl kom dit och såg Sky Sports kameror brände det till och jag kände hur det gnistrade inom mig. Det blev ispåse på, cykel i en kvart, ispåse på, cykel en kvart till, värmebehandling och sedan massage. Någon slags avlastande massage som skulle tvinga slaggprodukterna i svullnaden utåt, mot lymfkörtlarna, mot reningen. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Känslan var samma före som efter, men alla försök till att dämpa svullnad och smärta är välkomna. Efteråt blev det en snabbdusch och en snabblunch. Minna väntade utanför i bilen och vi körde i ilfart mot Hickstead. 

Hickstead. En stad man inte hör talas om dagligen. Inte jag åtminstone. Och staden var inte mycket att hänga i julgranen, men där staden, läs byn, tog slut tog ett stort hästområde vid. Det var gigantiskt. Och när vi körde in på parkeringen var det ungefär 14 654 bilar som redan hittat dit. Mycket folk. Mycket tält, det vimlade av tält, hästsaker, mat, godis, glass, försäkringar, hus, bilar, ja allt fanns och allt var till salu. Det påminde om en stor marknad, eller ett mindre nöjesfält. Och jag glömde hoppborgen, en sådan fanns också, för ingen tillställning någonsin har varit fullkomlig utan en hoppborg, och jag drog mig till minnes marknaderna hemma i Broakulla för många år sedan. Hoppborgen. En absolut höjdpunkt. 

Men vi var inte där för att hoppa. Utan för att se andra hoppa. En stor arena. Läktare på tresidor, och hus med VIP-bås på den sista. Tävlingarna var redan igång när vi entrade, och mina hästkunskaper sträcker sig just precis så långt att jag vet vem Milton var, sagohästen, därefter är det mörkt, för att inte säga rent bäcksvart. Men det var ganska trevligt. Sitta i solskenet och se när en och annan ryttare badade i vattenhindren. Sämre torsdagar har jag haft. Helt klart. 

Vi stannade dock inte jättelänge. 

Jag skrev igår om att att jag hade tänkt mig ett inlägg idag om allergier och mat. Men det får vackert vänta tills imorgon. 

Tillbaka i allvaret, verkligheten, efter utsvävningar om internationella tävlingar i hästhoppning. Undrar om Mark Hughes tar över direkt, från och med imorgon, eller om han väntar till på måndag? Den som lever får se. Träning blir det hur som helst imorgon och sedan match mot Portsmouth på lördag.

Nu blir det vila.

Skönt att vara hemma?

Det känns lite märkligt att säga att man är hemma när man egentligen är borta, precis som att träningslägret var hemma fast ändå borta. Snurrigt. Vad är hemma och vad är borta? Antar att det beror på hur man känner sig inombords, och att det kanske inte direkt har med var man har sina rötter att göra. Att vara hemma är nog mer än känsla än en plats.

Träningen som var planerad idag blev inställd. Anledningen? Ingen aning. Men skönt att sova någon timme extra innan vi satte oss på bussen mot Kastrup. Flyget lyfte tolv och landade i Farnborough kvart i ett. Smidigt. Därifrån tog det en dryg timme med buss till Motspur Park. Min dag tog inte slut där, som alla andras där ledighet väntade, utan istället fortsatte den i en taxi till sjukhuset för röntgen av den skadade vaden. Inget svar kunde serveras, röntgenläkaren var inte där, och istället för svar blev det bara mer frågor. 

Eftersom vårt kylskåp gapade tomt efter en vecka på resande fot, bestämde en enig familjejury att vi var tvungna att handla under dagen. Frågan var bara. När? Minna ville till stallet och hälsa på hästen, och jag tänkte att då kan jag ju följa med så kan vi handla efteråt. Sagt och gjort. Stallet. Och jag bar stolpar, flyttade stolpar, ändrade stolpar, bytte stolpar, la tillbaka stolpar, såg till så att avståndet mellan stolparna var perfekt, och däremellan gjorde jag ingenting alls. Bara satt på en grön plaststol och njöt av en sommarkväll i Juli. Det kan vara nog så bra avkoppling. Hästar. Stall. En grön plaststol, egentligen två gröna plaststolar, en för benen också, och frisk lu…… ja kanske inte så mycket frisk luft. Men någon slags luft var det.

Nu blir det sängen. Jag blev nämligen inkallad för behandling av vaden imorgon halv elva, resten av truppen är lediga.

Kan förresten redan nu avslöja att det kommer ett ganska spännande inlägg i morgon. Det kommer att handla om mat och allergier. Mina allergier.

Ingen tränare klar än.

Sista dagen

Har precis ätit den näst sista måltiden här på träningslägret i Sverige, den sista kommer att intas sent ikväll, efter matchen. Det blev lite små, men bra, förändringar från maten i Varberg, till allas förtjusning. Salladen uteblev. Men det gör inte så mycket. Vi har tryckt i oss sallad för hela året i Varberg. Idag satsade jag på potatis, köttfärssås och kycklingfilè. En udda samling kan tyckas. Jag följde upp med portion nummer två innehållande ris, köttfärssås och en köttbit. Inte helt enligt tallriksmodellen men alla förändringar är ju bra förändringar, förutom de dåliga så klart.

Har inte hört någonting om hur laget ser ut än. Inte heller något om någon eventuell ny manager.

Renaissance hotel i Malmö. Gigantiska sängar överfulla med kuddar, jag kunde knappt bestämma mig för vilken jag skulle sova på, det fanns för många och jag har svårt att förstå vitsen. 

Dagens program. Det som återstår. Mat kvart i fyra. Fem åker vi till matchen som börjar sju. Efter matchen är det middag tio. 

Träningen idag var oerhört lugn. Säsongens lugnaste hittills. Uppvärmning och sedan hålla bollen inom laget under tio minuter. 

Nu blir det vila.

Sista dagen

Det har blivit söndag, sista dagen här i Varberg, imorgon går resan mot Malmö, innan vi på onsdag beger oss hemåt igen. Varberg har klarat sitt värdskap med den äran, vädret har så klart gjort sitt, förutom idag då molnen hänger täta på himlen och regnet piskade oss i ansiktet under träningen, Maten har varit bra, lite enformig kanske, men ändå klart godkänd. Att veta vad man får hela tiden blir ju en trygghet, fisk till lunch och kött till middag. Träningsplanerna i Tvååker har varit hårda, väldigt jämna och fina, men hårda, så regnet idag kommer att göra dem bättre lagom till vi åker vidare. Personalen på hotellet har bemött oss med den mesta möjliga värme, allt som vi velat ha har ordnats fram,och på det stora hela kunde vi inte ha haft det speciellt mycket bättre. 

Träningen idag på förmiddagen bestod av uppvärmningen, lite löpning, 4 mot 4-spel för att sedan avslutas med anfallsträning mot ett mål. 

Har läst ut Levande begravd och jag tyckte den var bra. Blev visserligen lite besviken på slutet, på det håll författaren valde att styra handlingen, men den var ändå klart läsvärd. Om inte annat bara för det faktum att den handlar om en av de mest klaustrofobiska situationer jag kan tänka mig. Att bli levande begravd i en likkista. Spännande och ångestframkallande.

Idag har vi två fotbollspass och dagens andra träning börjar vid fem.

Ikväll ska hela truppen gå ut och äta på ett ställe nere vid havet. I tisdags skickades det runt en lista där vi fyllde i vilken förrätt och huvudrätt vi ville ha, jag valde hummer för att sedan följa upp med fläskfilè. Intressant kombination. 

Glömde ju berätta vad jag hade i fettprocent på kroppen. Då jag mättes första gången, när vi kom tillbaka efter semestern, hade jag 10,2. Nu efter drygt tre och en halv veckas träning är jag nere på 9. Hoppas på att kunna gå ner ytterligare innan säsongen börjar, och åtminstone snudda vid den 8 procents gräns som fysteamet satt upp.

Vila som gäller

Första passet för dagen är avklarat, lite trötta, lite sega, men när väl benen kommer igång går det ganska bra. Det finns alltid mer krafter, kroppen är fantastisk så, när man tror att man tagit ut sig helt och hållet finns det alltid lite till. Precis samma gäller när man är seg och tung, det är precis som om kroppen anpassar sig, efter lite uppvärmning och lite spel känns den som ny igen. Det kan också vara så att man helt enkelt inte har tid att känna efter längre när man väl är inne i träningen. Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen större roll heller. 

Träning 2 blir i gymmet. Det är sagt att det ska vara benstyrka. Men redan på bussresan hem från första passet kom chefen för fysteamet bak och frågade hur många som var sega i benen. Ganska många räckte upp handen. Och han förklarade att den ursprungliga planen kan komma att skrotas, och att det istället blir ett pass på cykel och lite pilates. Vi får helt enkelt vänta och se.

Jag ligger och vilar, lyssnar på Ulf Lundell, Kärleken förde oss samman, och varje gång jag hör den tänker jag på Minna och på vilken tur jag har. Bara tanken gör mig glad. Jag ler inombords och känner hur hela jag fylls av värme. Sedan nästa Lundellfavorit, Rialto, trots att hans något hesa stämma får mer spelrum än i någon annan låt, är den mäktig, och musiken fångar mig helt. Nästa låt på listan blir Sanna, låten om hans dotter, om längtan, om att se tillbaka, jag upplever också ångest, en vilja att låta allt vara som det är, en oro för sitt barn. Jag önskade faktiskt Öppna landskap, i radion häromdagen då jag fick chansen att välja en låt. En fantastisk låt visserligen. Men inte en av mina större favoriter. Jag försökte komma på en bra KENT-låt men det var tvärstopp. Jag kom inte på en enda låttitel. Inte en enda. Och jag lovar. Normalt sett kan jag de allra flesta. Men just då var det lögn att komma på någon alls. När jag för en gångs skull fick välja en låt, kom jag knappt på någon, det är lite typiskt mig, helt ställd, tankarna på annat håll, ett försök till fokusering och det enda som dyker upp i huvudet är saknad. 

Vi hade ju en ledig eftermiddag igår, och jag valde att ta det ganska lugnt, klippte mig på Hårporten, hann med att besöka Bokia i Varberg, fyra nya böcker, Peter James Levande Begravd, Markus Zusak Boktjuven, Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz och en biografi om Michael Nyqvist, en bok jag förmodligen inte hade inhandlat om jag inte fått den på köpet, köp fyra betala för tre. Så Nyqvist fick följa med. Favoriten utan tvekan Steve Sem-Sandberg. Har letat efter den. Och av ren princip väljer jag alltid att vänta till de kommer som pocket. Sneglar och spanar efter när Jo Nesbos sista roman släpps som pocket. Väldigt bra klass för att vara deckare. Nesbo spelade proffsfotboll i Molde innan skador tvingade in honom på en annan bana, som med facit i hand blev väldigt lyckad. Kanske någon att se upp till och ta efter. Vem vet?

Har hunnit halvvägs i Levande Begravd, och hittills gör den mig inte besviken. Spotify samtidigt. Lugn och ro.

Trött

Dagens andra pass var styrka, pilates och behandling av ömma kroppar, i den ordningen. Styrkan var tuff för benen och jag känner att de behöver en långa natts sömn för att vara pigga och fräscha för löpningen  i morgon. Pilates är nog den del av försäsongsträningen som ger absolut snabbast resultat, dessutom kräver magen ingen längre återhämtning, utan man kan köra det flera dagar i sträck. Mycket bra träning. Något jag verkligen kan rekommendera. Behandlingen efteråt bestod av kallbad för ömma muskler och massage.

Pingisen slutade med avancemang till andra omgången. Tyvärr inte tack vare något större spel, utan för att Zammo lämnade w o.

Morgondagens program. Frukost halv nio. Träning halv elva. Lunch. Träning 2 vid fyra. Middag sju. Alla dagar följer samma mönster. Samma rutiner. Både skönt och en smula enformigt. Det har ryktats lite om att vi kommer att vara helt lediga på fredag, detta är dock inte bekräftat av ledningen och därför tar jag det med en nypa salt i dagsläget. 

Ingen tränare än. Det har ryktats både hit och dit under dagen, men inget är som sagt klart. 

Mellan

Skriver man emellan eller bara mellan?  Om man sitter med datorn i sängen, bloggar, försöker fylla på med lite vatten samtidigt som man äter ett päron. Heter det då att man sitter där mellan eller emellan träningarna? Förvirrande. 

Vädret strålar. Sol, klarblå himmel, tjugoåtta grader. Perfekt. Nästan för bra för att träna i. Men det är skönt att Sverige får visa upp sig från en bättre sida idag än igår, då regnet hängde i luften och allt var grått. Det finns inte mycket som slår den svenska sommaren. 

Träningen idag, efter uppvärmningen, bestod av 4 mot 4 spel på liten plan. Resterande delen ägnades åt försvarsspel, förflyttningar, press, och zoner. Det var meningen att vi skulle ha avslutat med löpningar, men chefen för fysteamet tog sitt förmodligen bästa beslut någonsin och sköt upp det till i morgon istället. Skönt nu. Men inte då.

Det pågår en pingisturnering i den gemensamma rummet nere, och jag ska snart gå ner och försöka vinna min match mot Zamora, och en slutseger i den skulle utan tvekan höja självförtroendet. Prestige. Jag ska ge allt jag har. Och jag har ju faktiskt några timmars spel i mig, även om de flesta skedde på ett betydligt mindre bord hemma hos Mackan i Kalmar. Det känns bra att ha det att falla tillbaka på om det blir några enkla missar i början. Under min relativt korta tenniskarriär hade jag oerhörda problem med så kallade ”gnet”-spelare, sådana som bara slog tillbaka bollen till jag missade. De försökte aldrig avgöra några bollar, utan spelade enbart på mina misstag. Och om det nu skulle vara så att min attack-pingis inte skulle fungera idag, så behöver jag bara tänka på tennis-gnetarna för att hitta rytmen, och gneta, gneta, gneta, till min motståndare missar. Då blir jag min egen barndoms största irritationsmoment, en gnetare. Men allt för att vinna. Vad som helst. För att vinna.

Det känns som att jag är redo. Nu ska jag gå ner och visa skillnaden. Mellan Broakulla och London. Sverige och England. J-O och ……ja någon engelsk pingisspelare. 

Om ledighet, Solsidan och Västkusten

Lediga idag. Jag försökte sova länge, men vaknade redan när Minna åkte klockan halv sju. Lyckades somna en timme till men sedan ville inte kroppen vila längre, det fick bli datorn, frukost och en kort promenad istället. 

Ligger och tittar på Solsidan, fascineras av hur de lyckas fånga typiska personligheter i ett samhälle, om än i något av en ytterkant, lite överdrivet, men det är samtidigt det som skapar humorn. Ove Sundberg är min absoluta favorit, grannen som lånar utan att lämna tillbaka och som är lika snål som Joakim von Anka. 

Varberg i morgon. Tror att det kan bli ganska bra. Västkusten har ju sin plats i mitt hjärta efter tiden i Falkenberg. Jag spelade där mellan 2004-2006 och hann uppleva både allvaret kring det negativa kvalstrecket och ett par höjdare som AIK-matchen hemma där vi visserligen förlorade med 1-0 men som satte nytt publikrekord på Falkenbergs IP och matchen mot Öster hemma 2005 året då de gick upp i Allsvenskan, vi vann med 4-1 och spelade stundtals rena propagandafotbollen. Tiden i Falkenberg var också min första kontakt med elitfotbollen, från divison fyra i Emmaboda till match mot BK Häcken samma vecka. Ett väldigt stort steg för mig.

Under min tid i Falkenberg mötte vi två PL-lag som låg på träningsläger i Varberg. Tottenham och West Ham. I West Ham spelade då bland annat Teddy Sheringham (min gamla United-idol) och Bobby Zamora. I West Ham spelade Paul Konchesky. 

Nu ska jag försöka packa lite.