Lite av varje

Hejar på mellanbarnet i Grekland i morgon. Fantastiskt att få resa till olika länder och njuta av värme och att möta andra människor. Berikande.

Kff åkte ur Svenska cupen idag. Trist. Men sånt är livet. Ibland går det som man tänker o ibland inte. Gäller bara att hitta sätt att förhålla sig till det som händer. O spara all energi till saker som man kan påverka.

Skolstart. Glada barn och full fart. Tränar o tränar fysik för att fixa att hänga med. Sååå bra för mej!

I morgon börjar 5:2 diet. Inte för att tappa kilon, det finns inte så många att tappa, utan mer för att få hälsovinsterna. Ska man leva till 100 och hela tiden hänga med i barnbarnens tempo så får man jobba på :-)

Kanske resa till Barcelona i höst? Värmen lever kvar lite längre där. Förlänger livet att göra saker man njuter av. O dessa är inte styrda av pengar eller prylar. Som han sjöng Cornelis – ”du kan ingenting ta med dej dit du går…”

Livet är endast här och nu. Bitterhet och avund är de känslor som inte ens är värda att känna. De äter upp. Ger inget, så bara släpp dem. Låt dem flyga som svalorna högt högt upp i atmosfären. Släpp dem.

Våga. Våga saker som känns svåra. Hur svårt kan det vara?

I morgon, 5:2 diet. Leva på 500 kcal. Allt för hälsovinster o att kunna följa barnbarn i många år till. Som sagt.

Njuter av att ha därvare en son med familj hemma. Två tredjedelar av skaran. Himmel, hur bra kan livet vara?

Surt

Nej, det var inte såhär det skulle se ut.
Min debut skulle vinnas.
Jag skulle inte stå efter matchen och försöka hitta anledningar till varför det såg ut som det gjorde.
Jag skulle slippa de där tankarna.
Känslan av misslyckande.
Jag skulle somna utan envisa ”hjärnspöken”.

Jag skulle hurra ihop med de andra i omklädningsrummet, vi skulle dunka varandra i ryggen medan vi diskuterade om vårt tredje mål var vackrare än det första.

Men.
Verkligheten kom ifatt.
Den gör ofta det.

Jag får leva med den här förlusten ett tag.

Läser om att det borde ha varit ett solklart rött kort på Magnus Ericsson.
Naturligtvis är det han som senare ligger bakom målen.
En utvisning där och matchen hade förmodligen tett sig annorlunda.
Eller om vi hade fått den straff som från min position ser alldeles solklar ut.
Efter det var vi aldrig nära.

Det blir alltid en jävla massa ”om” efter förluster.

För egen del kändes det sådär.
Kroppen var pigg men ovan vid matchspel.
En vecka till. Kanske två. Sedan ska jag vara i riktigt bra form.
Det är målet.

Imorgon tar vi nya tag.
Ny dag – nya möjligheter.

Iron

Lördag.
Iron-man.
Tusentals människor.
Cyklar överallt.
Pumpande musik.
Strålande sol.
Det blev en dag att minnas för alla de som klarade av timmarna i vattnet, på sadeln och i löparskorna.
För de andra också hoppas jag – de som tvingades bryta av fysiska men, av tider som inte uppnåddes eller som av andra skäl inte lyckades passera den åtråvärda mållinjen.
För oavsett om man vann eller kom sist så måste alla ha upplevt den galna stämning som rådde längs gatorna i Kalmar.
Ingen kan ha lämnats oberörd av det myller av människor som intagit stadskärnan idag och som med glada tillrop och taktfasta applåder ”hejade” fram deltagarna.
Jag vet inte vem som vann – vi stannade inte så länge – men jag förmodar att det just nu sitter ett gäng nöjda ”Iron-men/women” därute och firar med en drink eller två.

Vi tittade en stund.
Satt i solen och njöt.
Spridda applåder förkunnade att en ny tävlande var på väg mot platsen där vi satt.
Vi stämde in.
Alve med glassen i ena handen envisades med att slå med den andra handen mot Minnas lår i takt med applåderna.
Ivriga röster.
Vi tröttnade efter en stund och gick hemåt.
Solen följde med oss.
Killen med megafonen skrek ut de sista hyllningarna.
Plötsligt var han borta.
Vi bestämde oss för att ta ett dopp.
Kanske årets sista, vem vet?

Jag chockade omgivningen med att doppa mig helt.
Även om simturen var kort så hann jag med att få hela kroppen under vatten.
Och jag var nöjd.
Är nöjd.
Det trodde du inte Minna!

Som jag längtar till imorgon.

Uppe med tuppen…

…precis som tusentals andra i Kalmar idag. En helt underbar sommardag till, jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur mycket jag njuter av värmen – den värme som har vänligheten att dröja sig kvar hos oss. Helt underbart, jag hoppas att den aldrig tar slut, att det blir någon sorts klimatförändring illa kvickt så att Sverige har kvar årstiderna, men att värmen består i alla fall sex månader om året.

Iron Man.

Å vad jag önskar att jag vore så vältränad som deltagarna där. Undrar hur lång tid det kan ta att arbeta upp den orken o styrkan? Jag tränar så mycket jag bara kan, men det känns som om jag aldrig kommer att passera den där tröskeln där det går lätt, och där träningen blir ett måste o ett gift för kroppen.

Men jag ger inte upp. Lyssnar inte på dagsformen, för om jag kände efter för mycket skulle bekvämligheten få övertaget omgående. Fast jag tävlat o idrottat så många år av mitt liv. Tungt. Men, men. Jag kommer inte att ge upp nu, spännande att se hur lång tid det tar tills allt känns lättare. Ser fram mot det.

Vilken stämning det var i Kalmar idag. Vi hejade, åt lunch, hejade och klappade händer igen, fikade med kaffe och glass, skrek och hejade. Som deltagarna där är värda det! En (eller två?) underbara speakers höll stämningen uppe helt fantastiskt, och jag är säker på att deltagarna måste känt den kärlek och det stöd som speakrarna bad publiken om.

Uppe vid sex för att se starten, blev bjuden på morgonkaffe av en av sönernas högstadiementorer. Solen bröt genom molnen och morgonen var helt underbar.

Hur bra kan livet bara vara? :-)

I morgon blir det nygammal debut för äldsta sonen i Kff. Å det, det ser jag fram emot :-)

Långt där ute kämpar Ironmandeltagarna med första delen av tävlingen. I 18-gradigt vatten. :-)

En lugn dag

Det har varit en helt fantastisk dag i Kalmar.
Speciellt kvällen som bjöd på strålande solsken och kvardröjande sommarvärme.
Vi passade på att bege oss ner till havet för ett kallt, men ändå ganska behagligt, kvällsdopp.
Alve njöt där han sprang längs strandkanten med vattnet plaskande i takt med de små fötternas ivriga trampande.
Medan solen sakta gick ner över Varvsholmen satt vi sedan i huset, med goda vänner och nybakad äppelpaj, och trivdes.

Imorgon kör vi igen.
Träning 14.30.

Moskva

Jag har hunnit med en runda till Moskva i sommar. Det börjar kännas ganska bekvämt och enkelt att ta sig dit numera.

Moskva är en storstad i ordets rätta bemärkelse. Ett myller av människor och framför allt – ett myller av bilar. En blandning av gamla lastbilar som stinker avgaser till en hel massa flotta åk. Det svåraste med staden är att så få människor talar engelska. En del yngre kan lite, men de flesta förstår inget alls. Precis lika lite som jag förstår ryskan, inte ens bokstäverna kan jag tyda. Jo, jag kan läsa Moskva på ryska och något enstaka mer ord klarar jag. Men inte är det till någon hjälp precis. ”Ras” Sanna klarar bra mycket mer, både i att kunna läsa och i att kunna lotsa oss fram i stan och i olika affärer. Beundransvärt tycker jag.

Det allra mest magnifika med Moskva är ändå alla vackra byggnader. Tunnelbanan med sina palats till stationer, Röda Torget förstås och – den vackraste jag hittills varit i – Frälsarkatedralen. The Cathedral of Christ the Saviour

Den blev tydligen återuppbyggd efter att ha rivits ner, återuppbyggd för 360 miljoner dollar. Den är vacker på utsidan, men – insidan är ”breathtaking”. Jag bara stod och stirrade. Lugnet inne i en kyrka fyller mig varje gång med någon sorts vördnad, jag vet inte varför. Helt otroligt vackert, tyvärr fick man inte fotografera där inne, men Googla på namnet och sök på bilder. Njut, fast bilderna gör inte verkligheten rättvisa.

En annan bild, en som jag tog är från Röda Torget. Agnes. Ras o Sannas Agnes. Barn är finurliga. Passar inte världen in kan man alltid se den ur ett annat perspektiv, eller hur?

Tillbaka

Idag fick jag min första ”start” sedan lägret i Portugal i Mars.
Det kändes.
Och kroppen lär ställa sig lite tveksam till att stiga ur sängen imorgon.
Men det var ändå härligt att vara tillbaka i den röda tröjan.
Och det var fantastiskt att få spela fotboll igen och det kändes riktigt bra att åter kampera ihop med ”8:an”.

Vi vann med 1-0.
Alltid viktigt att vinna ett derby.

För varje pass jag får kroppen nu så närmar jag mig formen.
Motivationen är på topp.

Imorgon går Alve och jag till förskolan.
Vi håller på att skola in honom och imorgon är det jag som får den stora äran att följa med.
Jag går dit med lite delade känslor.
Det känns bra att han träffar andra barn och får leka hela dagarna men det är ändå lite jobbigt att, om än tillfälligt, lämna honom hos någon annan.
Jag är lite ”blödig”, men skäms inte för det.

En sista gång

Det faller ett stilla regn över arenan.
IFE leder med ett noll.
Jag frös uppe på läktaren och bestämde mig för att söka värmen nere i omklädningsrummet.
För jag sitter ju där.
På läktaren alltså.
Och just idag – men bara idag – känns det faktiskt ganska ok.
Det hade förmodligen känts ganska konstigt att spela den här matchen.
Lite delade känslor.

Jag har haft det bra i IFE.
Vunnit SM-guld, spelat Europacup-matcher, gjort några mål och träffat många bra människor.
Fansen har alltid varit fantastiska.
Det finns många jag skulle vilja tacka så jag passar på att rikta ett tack till alla i IF Elfsborg och ett stort lycka till i framtiden.

Imorgon är jag KFF-spelare.
Ett nytt spännande kapitel i karriären som jag verkligen ser fram emot.

Sista lediga dagarna

Gårdagen tillbringade jag till största delen i Kalmar. Det är en fantastiskt fin stad, jag älskar havet och den sommar som har varit här så länge nu.
Så bra sysselsättning där, umgicks och berikades av barnbarn, sedan städ och fix till Davids hemvändande familj. Sedan halva 2009 har jag nu haft alla tre barnen iväg på olika platser i världen och det känns oerhört lyxigt att träffa dem när det går.

Nu kommer i alla fall en närmare hemma. Det blir bra det :-)

Idag har huset här hemma fått sej ett lyft. Gräs klippt, städat och snyggat upp lite. Det är ganska enkelt att göra det nu, de första två veckorna av sommarlovet Feng Shuiade jag nämligen ganska rejält här. Slängde och plockade undan. Lider man av dålig energi och känner att det står stilla runt omkring så är Feng Shui bra. Det sätter fart o rörelse på olika saker. :-)

Försöker jobba ihop ett nytt föredrag. Jag får alltid problem för jag är alldeles för omständlig och petig. Vill ha med allt, kan inte utesluta o prioritera, blir inte nöjd.

Himmel, hur svårt kan det vara? Försöker hitta en röd tråd som är lätt att följa i det som ska bli sagt. Suck.

Men, ett talesätt som jag lärt mig använda och som jag tycker är bra går att tillämpa här. Jag vet att jag alltid gör, precis som så många andra, mitt bästa varje gång.

Till det som kanske inte blir så bra, det är här talesättet kommer in. Det låter:

”Hade jag kunnat bättre så hade jag gjort bättre”.

O därmed är jag nöjd. Jag gjorde det allra bästa jag kunde just här och nu. :-) Stolt! Mitt allra bästa.