Malin Wollin ”Att snudda vid Gud”

Vi var på samma ställe i lördags hon och jag. Och vi hade precis samma känsla.  Bruce Springsteen.

Jag har aldrig varit ett fan eller ens gillat alla hans låtar. De enda jag kan är de mest kända. Waitin´on a sunny day, The River, Born in the USA, Dancin´in the dark o kanske någon till.

David och min syster Eva har länge predikat hans storhet, och av en tillfällighet så blev det att jag, tillsammans med vänner, bokade en biljett med tillhörande bussresa. Till lördagens konsert, som efteråt visade sig vara en av hans allra bästa. Herre Gud. Som jag blev galet förälskad.

Malin Wollin, fotbollsfrun, beskriver allt så bra. Nedanför finns ett utdrag ur hennes text + en länk till hela. Å precis så här var det!


Från Malins blogg:

Och visste jag det inte innan så vet jag det nu: det är inte låtarna det handlar om. Det är låtarna och allt det andra.

Att Bruce är så oerhört älskad. Att han inte kan göra fel. Att han bara är ett ganska litet stycke amerikanskt kött med våt t-tröja som sjunger så att människor tror på fred och frihet och den oändliga godheten.

Jag kan ordknulla dagen lång och fortsätta in i den kolsvarta natten, det räcker inte till. Ingen krönika, inget blogginlägg kan någonsin återge känlsan av frälsning.

För så var det i går.

Jag såg Gud.

And it was good.

http://blogg.aftonbladet.se/fotbollsfrun/2012/07/att-snudda-vid-gud

Så, har ni nånsin en enda möjlighet att gå och se Bruce Springsteen, så gör det! Även om ni inte gillar en enda av hans låtar. Det är värt det. Jag lovar!