Lugnet

Jag hör hur det rasslar i köket, grytor diskas, tallrikar ner i diskmaskinen, glas likaså, efter maten, innan efterrätten. Idag förser vi oss. Är lite onyttiga. Ja, inget som jag är allergisk mot, utan annat, alternativen finns även om de är få. Sojamjölk, sojagrädde och blåbär har blivit en räddning, det lilla extra, en vardagsflykt. Jag älskade verkligen vanlig grädde. Men det liksom mycket annat föll bort när jag fick mina provsvar, det uppstod ett hål, en tomhet, som jag i skrivande stund inte lyckats ersätta med någonting. Alternativen. Sojaalternativen är ok. Inte mer. Jag saknar smaken av vanlig grädde, den vanlig mjölken i gröten, att kunna äta en smörgås, kanske ett ägg till. Men allt blir till svammel. Om ett då som egentligen inte var bättre, men ändå var det, för jag visste ju inte, jag trodde jag kunde äta allt.

Jag saknar att kunna äta vad som helst. Att inte behöva tänka på vad man kan äta om man går på restaurang, att inte behöva känna sig besvärlig om man blir bortbjuden, att kunna beställa en pizza någon gång ibland, att kunna äta maten efter bortamatcherna. Jag saknar att inte behöva vara allergisk.

Ett gnällinlägg kan kanske behövas då och då.

Manchester United hemma imorgon. Kan det bli större? Jag tror knappt det. Åtminstone inte här.

Våra gäster från Broakulla med omnejd har inte kommit hem från London än. Det åkte redan vid halv elva, och nu ganska många timmar senare, befarar vi att de förlorat sig på någon av alla Londons shoppinggator.

Vi har lagat efterrätt och nu väntar vi bara på att shopparna…..ehh…gästerna ska komma tillbaka.

Vi har avverkat två avsnitt av Heroes nu ikväll. Och nu går det utför. Minnas kommentar efter andra avsnittet, ”det blir ingen fjärde säsong för oss va?” Nej, det känns inte så. Varenda litet uns spänning är som bortblåst, och kvar finns bara ett kaos, där ingen verkar veta någonting.

Tur att boken jag läser håller hög klass. Det väger upp.