Lite om syn på barn

Jag har i helgen haft förmånen att träffa en av mina svenska vänner, svensk men bosatt i Luxemburg. Ganska tippat kom vi in på att diskutera hur skolan fungerar i de olika länderna,

Vännen har en son som är fem år, och har redan gått i skolan ett år. Han har en stor ”betygsbok” där det varje termin – 3 styck/år- skrivs in och redovisas allt han kan. Tala, hur långt han kommit i läsning och skrivande och mycket annat. I varje ämne står det något om vad han presterat/inte presterat.

Vännen berättade vidare att sonen inte vill ha skor med snören för de är svåra att knyta. Kardborreband är bättre. Jackor behöver vara lätta att få på för det är nämligen så att man får ingen hjälp. Det gäller att klara sig själv, man måste bara. Det som händer när det tar lång tid att knyta eller knäppa är bara att rasten blir kortare om du inte hinner. Bara så.

Vännen har också en dotter som är åtta år. Hon läser franska, tyska och luxemburgska. Tre språk att växla mellan när man är åtta år. Plus svenska som blir det fjärde.

Barnen går i skolan mellan åtta (tror jag det var) och ett – sedan hem för att äta – sedan tillbaka till skolan igen för att sluta vid halv fyra eller fyra tre dagar i veckan. De två andra är lite kortare.

Lunch åker du hem och äter eller tar du med dig. Serveras inte i skolan. Läxor alla dagar, prov varje vecka och ett kompendium vid varje termins slut, ett kompendium där det finns det som pluggats under terminen. Föräldrarna får uppmaningen att ”Det vore bra om ni kunde repetera under sommarlovet”

Det finns ingen möjlighet att, med alla tester och all dokumentation, hamna ”mellan stolarna” säger vännen. Men, men…det finns heller inte hjälp för alla att få som dokumenterats att de har det jobbigt med att ”keep the pace”. De som inte kan hålla takten kan helt enkelt inte.

Läxor varje dag och för det mesta minst ett prov i veckan är alltså verkligheten när man är åtta år i Luxemburg.

I Luxemburg klarar ca 50% av alla barn att ta sig in på det mer ”teoretiska” gymnasiet. Resten inte

Sverige sneglar ut mot Europa och söker vägar för sin egen skola. Hur ska det bli? Vilken skola ska vi ha? Vilka är kraven på barnen hos oss? Vad är viktigt att kunna? Social kompetens / kunskaper? Eller finns det någon som hinner med att ge alla barn allt?

Tål också att tänkas på. Curlar vi våra barn för mycket och ser allt för mycket ur deras perspektiv? Eller ska de härdas och bli tvungna att klara av saker själva som i Luxemburg?

Intressant att ta del av någon annans verklighet.