Kan inte låta bli att tänka…

…på saker jag kunde gjort annorlunda, läs bättre, om jag hade vetat vad jag tror att jag vet nu. Tänker på när sönerna växte upp.

Inte för att jag anklagar mig så,  jag hade bestämt tidigt att jag aldrig skulle sitta där en dag och ångra att jag inte varit med mina barn. Så det har jag varit, så mycket det bara gått.
Jag var inte fotbollsintresserad alls innan de började spela, hästar var min passion. Jag spelade en hel hög av olika bollsporter men inte fotboll.

När jag tänker till så här efteråt vet jag inte hur många korvar jag serverat, hur många bollar jag letat upp bakom målen eller hur många matcher jag sett. Från Söderåkra till Moheda till Helsingborg till Tjeckien, Portugal, Italien, Grekland…

Så jag har varit med, och lagt tiden där jag från början bestämde jag ville den skulle vara.

Det jag tänker på är helt andra saker. Tänk om det är så att man drar till sig mer av det som man har mest  fokus på, då skulle det varit en fantastisk lärdom att veta att man är ledsen den stunden man behöver. Men man ältar inte ”misslyckanden” (inget bra ord) och på så sätt förstärker dem – skapar mera av den varan. Man släpper iväg dem och tar med sig alla bra saker bara, för att skapa mer av dem.

Gör man det så har hjärnan inte några ångestfyllda saker att plocka fram den dag man står i nuet och ska utföra liknande saker som de man kände misslyckande med. De tråkiga händelser som har negativa känslor knutna till sig har på egna vingar flaxat iväg, och finns inte sparade. Hjärnan (eller kanske hela kroppen) kommer ihåg allt och vet allt vad man varit med om även om det inte finns tillgängligt för minnet alltid. Men det finns där lagrat.
Sedan urminnes tider finns det inprogrammerat i människan att känna igen faror när de dyker upp, det är en ”ryggmärgsreaktion” då hjärnan reagerar utifrån lagrade erfarenheter för överlevnads skull. Då hinner man inte tänka först.
Detta hjärnans sätt att jobba på lever kvar, och jag tänker att om det mesta lagrat i form av erfarenheter om prestationer och att duga är av den positiva arten så finns det just den sortens lagrade minnen att tillgå när man står där i situationen som stressar. Kanske det då dyker fram de gånger man lyckats, och man därmed får styrka att klara prestationen även denna gång.

Eller om man lärt sig att se lite längre än i stunden, att man någonstans bara går för sin egen utveckling och inte för resultat, då hade ordet ”misslyckande” inte kommit upp alls. Då hade det hetat ”erfarenhet”, en bra situation att lära sig något av för att utvecklas. Och att utvecklas till sin egen fulla potential det är allt man kan göra. Allt är erfarenheter, använd dem! Ta med de bra. Lär av resten.

Sedan vet man aldrig hur långt egen prestation räcker i jämförelse med andra, men det är ointressant. För blir man så bra man nånsin har förmåga till, då har man gjort det allra bästa som går, och man kan vara stolt som en tupp oavsett resultat.

En av många funderingar. Hade jag haft små barn idag hade de vetat att det är det enda sätt att förhålla sig till svårigheter på.

:-)