Iron

Lördag.
Iron-man.
Tusentals människor.
Cyklar överallt.
Pumpande musik.
Strålande sol.
Det blev en dag att minnas för alla de som klarade av timmarna i vattnet, på sadeln och i löparskorna.
För de andra också hoppas jag – de som tvingades bryta av fysiska men, av tider som inte uppnåddes eller som av andra skäl inte lyckades passera den åtråvärda mållinjen.
För oavsett om man vann eller kom sist så måste alla ha upplevt den galna stämning som rådde längs gatorna i Kalmar.
Ingen kan ha lämnats oberörd av det myller av människor som intagit stadskärnan idag och som med glada tillrop och taktfasta applåder ”hejade” fram deltagarna.
Jag vet inte vem som vann – vi stannade inte så länge – men jag förmodar att det just nu sitter ett gäng nöjda ”Iron-men/women” därute och firar med en drink eller två.

Vi tittade en stund.
Satt i solen och njöt.
Spridda applåder förkunnade att en ny tävlande var på väg mot platsen där vi satt.
Vi stämde in.
Alve med glassen i ena handen envisades med att slå med den andra handen mot Minnas lår i takt med applåderna.
Ivriga röster.
Vi tröttnade efter en stund och gick hemåt.
Solen följde med oss.
Killen med megafonen skrek ut de sista hyllningarna.
Plötsligt var han borta.
Vi bestämde oss för att ta ett dopp.
Kanske årets sista, vem vet?

Jag chockade omgivningen med att doppa mig helt.
Även om simturen var kort så hann jag med att få hela kroppen under vatten.
Och jag var nöjd.
Är nöjd.
Det trodde du inte Minna!

Som jag längtar till imorgon.