I efterhand

Det är kvavt inne i lägenheten.
Och utanför.
Jag svettas.
Den mullrande trafiken utanför fönstret.
Jag sitter inne och läser.
Ansträngningen då fingrarna tvingas byta sida bör knappast vara tillräckligt men utlöser ändå små svettdroppar i pannan.

Jag var på biblioteket tidigare idag.
Strax efter att jag lämnat tillbaka Minnas böcker, som var mitt egentliga uppdrag, sprang jag på en rosa avskavd liten bok med en fotboll på omslaget.
Erik Nivas – Liven Längs Linjen.
Jag lånade den.

Och jag började läsa.
Om bröderna Nordahl, Anders Svensson, Michael Svensson, Jörgen Petterson, Adriano, Freddy Adu och Sami Hyypiä.
Jag har inte hunnit mer åttiosju sidor in i boken men jag slås ändå av hur bra han skriver.
Det är klass.
Rakt igenom.
Omslaget till trots.

Efter en Lettlands-resa kändes sängen hemma i lägenheten som en dröm.
Det gör den visserligen alltid, men man tänker inte alltid på det.
Efter en Lettlands-resa med världens sämsta säng, så tänker man helt plötsligt väldigt mycket på hur glad man är över att ha den där sängen.

Matchen blev aldrig någon match, efter 7-1 hemma var det redan klart, och det verkade de helt införstådda med.
Vi kontrollerade matchen men utan att kunna rå på varken plan eller väder.
Planen var en tragisk historia där det på vissa partier såg ut som man nyligen satt potatis.
Regnet svepte in, höll på att dränka oss och försvann sedan lika obemärkt som det kommit.
Vi gjorde vad vi behövde.
Varken mer eller mindre.
Och.
Nu väntar Celtic.
En helt annan historia.

Men först Åtvidaberg på lördag.