Ett avslut, en början och något fantastiskt

Ett avslut på mitt Premier League spel. För den här gången åtminstone. Man vet ju aldrig. Det var inte många som trodde att jag skulle ta mig dit ens en gång, så varför sluta drömma.

Drömmar. Min dröm var att en gång få spela i Manchester United, bredvid Eric Cantona. Han och jag bildade ett oerhört vasst anfallspar, kanske det bästa i Europa, i världen. När vi var små, när fotbollen handlade om så mycket annat, brukade vi smita ner till fotbollsplanen hemma i Johansfors. Med fotbollen fastspänd på pakethållaren rullade vi Baldervägen ner. En målet på långsidan, upp mot kullen, om vi sköt över skulle bollen inte försvinna så långt. Ras blev målvakt, en stund, tills han tröttnade på att vi sköt hårt och blev tjurig.

Ibland var det Manchester United mot Milan. Cantona och Beckham mot Papin och Van Basten. Vi kommenterade samtidigt som vi spelade. Två utespelare. Vi kunde stanna där i timmar. Ibland kom pappa ner och spelade med oss. Det var ljuvligt. En totalt bekymmerslös tid och jag kan ibland längta tillbaka. Till det enkla. Till det fotboll egentligen handlar om.

Drömmar kan både leda oss och hämma oss. Min dröm om att spela i PL ledde mig rätt, men jag missade United och jag fick aldrig spela med Cantona.

Jag kommer alltid att minnas mitt första mål. Den glädje jag kände. Ett rus. Och en stolthet som inte går att beskriva. Farfar hade lovat mig tio kronor om jag gjorde mål och när tian bytte hand var jag i sjunde himlen. Det fanns inget som kunde överträffa det.

Det tog nio år till innan jag fick göra A-lags debut i JIF. En division fem match. JIF hade, som nykomlingar, redan säkrat seriesegern och jag skulle byta av pappa. Hans sista år som spelare, han följde aldrig med upp i fyran utan nöjde sig. En karriär som hade sin höjdpunkt i division tre med Emmaboda.

Jag minns mitt första A-lags mål i JIF. En cupmatch. Jag var femton år. Jag började på bänken men fick order om att börja värma upp i sextionde minuten. Nervös. Otroligt nervös. Jag var ju bara skinn och ben och skulle kanske få komma in och spela mot fullvuxna skäggisar. Nervositeten stod mig upp i halsen och jag började känna mig sugen på att fejka skada för att slippa spela. Efter några minuter ropade Kent på mig. Du ska in. Fan. Jag vill inte. Familjen var där. Mamma, pappa och bröderna. Några tunga steg mot bänken. Blicken mot marken. Av med jackan. En späd kropp i en helvit tröja. Jag var stolt över att vara där samtidigt som jag var otroligt nervös. Byte. Jag springer omkring, vet inte riktigt var jag ska vara, någon passning fel innan vi får hörna. Jag stannar utanför straffområdet. Hit kommer nog inte bollen. Här ställer jag mig. Hörnan kommer in, målvakten boxar ut den, men han missar, får inte den rätta farten på bollen utan den går i en lyra mot mig. Jag spänner blicken i bollen, i ögonvrån ser jag motståndare rusa framåt, jag försöker spänna mig, men slappnar av istället. Benet pendlar av sig själv. Ingen kraft. Vänsterfoten träffar bollen perfekt, den försvinner i en båge över klumpen av spelare. Jag hör jubel. Men förstår ingenting förrän mina lagkamrater kommer fram. Känslan, glädjen och stoltheten omfamnar mig tillsammans med de andra spelarna. Jag är en del av något. Jag är yngst, jag är svagast, jag är långt ifrån bäst. Men jag tillhör. Och det är underbart.

Jag flyttade till Helsingborg när jag var sexton. Mitt första egna beslut. Jag ville gärna flytta medan mamma och pappa tyckte att det var för tidigt. Något de också skulle komma att få rätt i. I början var jag överlycklig. Jag från lilla Johansfors spelade nu i Allsvenska HIF. Jag minns stoltheten när jag för första gången kunde bjuda min föräldrar på match på Olympia. Högt upp under tak. Förmodligen de sämsta platserna, men det spelade ingen roll. För mig hade vi gärna kunnat sitta utanför arenan, glädjen låg inte i själva matchen utan i att mina föräldrar kändes så stolta.

Jag klarade dock inte riktigt av att bo själva, träna så mycket och sköta skolan. Det blev för mycket. Jag längtade hem och ju mer jag funderade på det ju mer naturligt föll det sig att en dag, ungefär 18 månader efter att jag skrivit på, gå upp till Peter Swärdh och meddelade att jag ville flytta hem.

Nybro och division två. Jag hamnade som vänsterback ganska omgående. En bra passningsfot, bra långbollar lika med vänsterback. Och där blev jag kvar. Vi kvalade oss kvar första året, ramlade ur andra och spelade en säsong i trean innan jag tackade för mig. Jag hade för mycket annat i livet. Jag ville vara mer med kompisar, ha mer av det sociala, det jag fått försaka tidigare. Och den drömmen jag en gång haft kändes nu så avlägsen som en dröm kan göra. Manchester United skulle nog få  komma att klara sig utan David Elm.

Det blev Emmaboda och division fyra. Jag var ganska nära att skriva på för Jiffarna igen i sexan men eftersom både pappa, tränare, och Ras fanns i Emmaboda blev det naturligt att gå dit. Ett beslut jag inte ångrar. Jag mötte några av mina allra bästa vänner under det halvår jag spelade där och även om inte laget gick så bra så upplevde jag en social höjdpunkt i min karriär. Vi var några i laget som umgicks mycket och stämningen var på topp. Jag var glad igen. Långt bort från problemen i Helsingborg och Nybro. Kärleken till fotbollen väcktes, från att ha slumrat, åter till liv.

Falkenbergs FF hörde av sig. Superettan. En veckas provträning. Mamma skjutsade mig till västkusten och jag var nervös. Igen. En möjlighet men kanske ett för stort steg. Skillnaden mellan fyran och Superettan borde ju vara brutal. Första träningen och all min nervositet försvann, jag hängde med, jag lyckades till och med peta in ett par bollar. Föreningen erbjöd ett kontrakt. Mitt första elitkontrakt. Ett kontrakt som må ha varit ganska uselt egentligen. Men likväl ett av de viktigaste. Och första natten som inneboende på Kaninvägen drömde jag återigen om Old Trafford.

Jag fick debutera mot Häcken hemma. Vi förlorade med 3-1 men de följande två och ett halvt åren förde mig ändå på rätt spår.

Hösten 2006. Efter matchen mot Landskrona. Någon hade sett Nanne Bergstrand på läktaren. Jag fick ett sms. Han och Kjell hade varit där och tittat på mig. Några nervösa dagar. Jag ville gärna till KFF eftersom båda mina bröder var där, och jag kunde lämna gratis eftersom mitt kontrakt med FFF gick ut samma vinter. Efter ungefär en vecka ringde Svante och berättade att KFF var intresserade och vi kom snabbt överens om en lösning. Glädje över att komma hemåt och nära min familj.

2007. Vi börjar närma oss. Men vi är inte framme riktigt än.

2007 blev mitt första möte med den absoluta toppen i Sverige. Jag fick göra min debut mot AIK på Råsunda inför 26 000 människor. Vi vann matchen med ett noll efter att Cesar hittat rätt. En bra start på vad som skulle visa sig bli en bra säsong. Jag fick ganska sparsamt med speltid första halvåret, Ari och Cesar var det givna anfallsparet i ett lag som gick ganska bra under vårsäsongen. Ari hade vunnit skytteligan året innan och även om han inte var i någon strålande form skrämde han motståndarförsvaren med sin blotta närvaro. Det som varit på gång en längre tid blev ett faktum i början av juli. Ari såldes till AZ Alkmaar i Holland och för första gången öppnades en dörr på allvar.

Hammarby hemma 2007. En underbar sommarkväll. Fredriksskans gröna matta med ljumma fläktar från havet. En nervositet som jag aldrig upplevt tidigare. Jag spelade från start tillsammans med Cesar. På uppvärmningen hörde jag kommentarer från läktaren, men visa något nu för fan David, nej inte han, vad fan gör han här. Inget som lyfte mig, men heller inget som påverkade speciellt mycket. Jag var för nervös för att ta åt mig.

Jag var ganska nöjd med min halvlek, för jag fick bara en, Nanne bytte ut mig i halvtid. I andra lyftes Ingelsten upp på topp, något som visade sig vara ett lyckodrag, hans tå betydde 1-0 och när sedan Vik körde slalom genom Hammarbyförsvaret var segern i hamn.

Jag var ganska nöjd. Men ändå inte. Blir man utbytt i halvtid kan man inte annat än undra. Var jag så jäkla dålig? Varför kändes det ganska ok om jag var så kass?

Det gick några veckor innan jag fick chansen igen. Djurgården borta. Vi kom från att ha förlorat med 2*5-0 mot IFK Göteborg och Helsingborg. Det var en viktig match. Det var tvunget att vända annars var det fritt fall i tabellen. Nervositeten låg som en hinna över Stadion. De kämpade med Blåvitt om guldet, vi kämpade för att överleva, för att komma ur den svacka vi befann oss i. Redan från början kändes det bra. Jag vann mina närkamper, jag kunde hålla i bollen så att resten av laget kunde flytta upp och jag gjorde nytta. En väldigt skön känsla. Jag fick ett friläge i slutet av matchen men efter en oerhört märklig vändning hann en djurgårdare ifatt mig, och när jag skulle skjuta blev det en fjutt. En fjutt som lyckligtvis hamnade på en motståndarhand. Domaren kunde inte göra mycket annat än att blåsa straff. Rydström satte den säkert. Vinst med 3-1 och en början på en riktigt fin svit.

Vi förlorade inte fler matcher på hela hösten och mitt första allsvenska mål kom mot GAIS på hemmaplan. 2-2. Ett viktigt mål, men inget av mina vackrare.

Vår taktik 4-3-3 visade sig vara oerhört effektiv, något som resulterade i en väldigt fin andra plats i serien och en mangling av IFK Göteborg i cupfinalen med 3-0. Ett fantastiskt år för både laget och mig. En början på någonting som skulle visa sig bli ännu bättre.

Drömmar.

Klockan börjar bli mycket nu. Jag orkar inte skriva mer idag. Slut på del ett. Del två kommer förhoppningsvis imorgon.