Easton

Snart. Solnedgång. Jag ser havet från hotellrummet. En horisont långt där borta där hav och himmel sluts samman. Gul och rosa. Havsytan blänker och gnistrar som diamanter. Jag sitter på balkongen och lyssnar på Bob Dylan. Trött efter några dagar med intensiva träningar. Benen som tunga säckar. Huvudet behöver vila. Resan tog nog hårdare än jag trodde.

Varför Bob Dylan undrar ni kanske? Jag vet inte riktigt. Hans röst kan förvisso göra mig behagligt lugn, men varför nu?

Ingen aning.

***

Jag försöker skriva. Jag skriver. Bloggar. Men egentligen hade jag tänkt plita ner ett kapitel till på boken. Det går så sakta nu. Fast det finns tid. Jag har försökt använda mig av Stephen Kings skrivarrutin, där man skriver endast femhundra ord om dagen, oavsett om orden sprutar ut eller om man verkligen måste klämma fram dem. Jag hade hoppats att det inte skulle kännas så betungande. Lite som blir mycket. Över tid. Men det är ändå svårt att få det att bli av. Jag sitter ändå inne på en ganska bra story. Så när jag väl skriver brukar jag bli sittandes i flera timmar.

Tyvärr händer det dock inte så ofta som jag hade önskat.

Men ikväll, efter middagen, och efter vårt Quiz, då kanske.

Förmodligen inte då heller.

Men jag vill gärna ha den klar nu. Minnen har en tendens att sakta, men säkert, tuggas upp och försvinna. Åtminstone blekna. Och jag vill skriva ner allt jag bär på innan det är för sent.

Time Out Of Mind. Dylan.

Jag har läst Brett Easton Ellis och låtit mig förfasas över hans totala bortvändhet. Jag anar dock att det är just den känsla han vill ska komma smygande när man läser honom. Om det är den självbiografi han hävdar så framstår han som väldigt likgiltig, självupptagen och nonchalant. Samtidigt gillar jag hans sätt att skriva.

Avskalat men vackert.

Nu är det snart dags för middag.