Celtic

Jag ser att det var ett tag sedan sist.
Det här med bloggen. Ibland känner jag för att skriva flera inlägg om dagen – ibland inte alls.
Nu flera dagar av ”inte alls”.

Jag kröp ner i sängen vid halv fem på torsdagsmorgonen.
Trött.
Efter en natt med en flygresa och två bussturer kände min kropp att det var dags att ”checka” ut.
Om än högst tillfälligt.

Celtic Park var nog lite mer och större än vad jag hade väntat mig.
Ljudnivån var klart imponerande när matchen drog igång.
Och från vår plats, mitt bland skrikande Celtic-fans, fick vi bevittna en första halvlek som, defensivt sett, såg väldigt trygg och stabil ut.
Det var väl bara Celtics friläge efter tio sekunder som var att beteckna som en rejäl målchans.
Vi hade visserligen inte mycket vi heller. Det ska ärligt sägas.
Ett ribbskott av Anders.

I andra halvlek blir vi lite mer passiva.
Det ser ut som att vi inte orkar pressa på riktigt samma sätt längre.
Och Celtic biter sig fast på vår planhalva och inläggen duggar tätt.
Men Kevin avvärjer varje gång.
Och är inte han på plats så hittar mittbackarna helt rätt ytor för att nicka bort bollar.

Celtic börjar bli otåliga.
Lennon börjar bli otålig.
Publiken börjar definitivt bli otålig.
Spridda bussvisslingar.

Männen nedanför oss sprider negativa kommentarer omkring sig.
Det enda de egentligen verkar gilla är när vår läkare och sjukgymnast, Matilda och Suss, tvingas springa in på planen vid en skada.
”Lucky bastards!” skriker de i kör innan de återgår till att kritisera matchen, spelarna och domaren.

Helt plötsligt dyker läget upp.
Ett av alla de inlägg som skickats in i tid och otid når plötsligt sitt mål.
En nick senare och ett öronbedövande jubel bryter ut på Celtic Park.
Det tar ledningen.
Vi ligger under.

Bara minuter tidigare hade jag börjat förstå att vi skulle klara ett oavgjort resultat.
Jag hade börjat fundera på hur morgondagens rubriker skulle komma att se ut när jag väcktes ur tankarna av ett massivt vrål.
Celtic-spelarna firar – märkbart lättade
Celtic-bänken likaså.
Männen framför är jublande glada.
En stund.
Innan de hittar tillbaka till sina klagosånger.

Vi är aldrig nära att kvittera.
Men ett 0-1 resultat känns helt ok att ta med sig hem till Borås.
Det är fortfarande en helt öppen historia.