Atlantic City

Morgonstund har guld i mund. Vilken mindre begåvad människa myntade det uttrycket tänker jag samtidigt som jag tar med en klarvaken son ut i köket. Det är dags för frukost. Havregrynsgröt med hallon.

Efter frukosten leker vi en stund i Alves rum innan jag måste surfa runt på diverse nyhetssajter i mobilen. Alve leker vidare, totalt obekymrad, om pappas vara eller icke vara i leken.

Jag hamnar såsmåningom på DN. Jag brukar hamna där till slut av någon konstig anledning. En artikel om Atlantic City, och jag tänker direkt på Bruce Springsteens låt från -82 (från albumet Nebraska). En låt om ett ungt par och deras romantiska flykt från New York, men låten har också en mörkare sida, om maffian, om Philip Testa och till slut, om dödens oundviklighet.

Och jag inser att varje gång jag läser någonting om USA så önskar jag att jag var där och kunde uppleva det i verkligheten. På något sätt romantiserar jag allt som har med det stora landet i väst att göra.

Jag läser att Atlantic City inte längre är vad det en gång var. Det blomstrande tjugotalet finns inte längre, och det som en gång byggde stadens rykte, hasardspel och illegal spritförsäljning, är sedan länge inte den främsta anledningen att besöka staden. Spelandet finns förstås kvar, men numer under helt andra former.

Ett USA på dekis. Namnet på den reportageserie som Aftonbladets reportrar skrev för någon vecka sen.

Och Atlantic City verkar helt klart leva upp till de orden.

Alve börjar tröttna på att leka själv och jag engagerar mig mer, samtidigt som jag tänker på Atlantic City, Bruce och hans odödliga textrad, eller ja vilken text av Bruce är inte odödlig, ”everything dies, baby, thats a fact, but maybe everything that dies someday comes back”.

”Meet me tonight, in Atlantic City”.