Höst

…känns det som att det är. Känns sådär.

Funderar på hur jag bäst ska skaffa en inkomst som ger möjlighet att bo halva året vid Medelhavet o resten här hemma. På något sätt borde det gå. Svenska skolan på Mallorca kanske kunde vara en idé? Tål att funderas på.

Tyvärr blev det ingen målarkurs denna hösten. Trist, vi är ett gäng som har gått några terminer nu, vi målar nog hellre än bra, men då o då skapar någon av oss en riktigt bra bild. Oj så stolta vi är då :-)

Snart klar med fotokursen. Jag har skapat tre bilder som tillsammans talar om ett budskap. Mitt budskap handlade om att vara rädd om miljön, jag hade valt att använda mig av tre generationer och naturen. JAg har nu ett antal bilder som jag är nöjd med liggande och väntar på lite bildbehandling. Det är så himla roligt, men svårt att avgöra vad som är lagom mycket bearbetning. Ofta tycker jag att ”less is more”, att det är bättre att inte överarbeta. Men som sagt, svårt – och lätt att på något sätt bli fartblind och fortsätta att ändra och ändra. Förmodligen tränar man upp ögat efter hand.

Planerar ett par resor framöver. Nu när mörkret sakta smyger sej på känns det bra att hitta på något roligt. Egentligen skulle man nog inte jobba så mycket, om ekonomin tillät färre timmar vore det bra att kunna ta weekends, torsdag – söndag för att se sej om i världen. Resor är ganska billiga om man har möjlighet att passa på under lågsäsong. Det är mitt mål, att kunna se mer av världen. Livet finns bara här och nu.

Jag har börjat fundera över och leta efter den balans då jag gör ett bra jobb för barnen utan att jag stressar sönder mig själv. Varje dag jag går till jobbet och känner den stressen tror jag egentligen inte att jag är bra för någon. Inte för barnen och definitivt inte för mej. Kanske kan ”less is more” vara applicerbart här också.

Fokus på det som är viktigt, hitta lite annorlunda, avkopplande och roliga sätt att lära in på, få eleverna att vilja och tro på att de kan, sen…sen kan man nog ha tid att göra trevliga saker också i skolan. Saker vi alla mår bra av. :-)

Funderar över diskussionen som är ”inne” just nu. Om ifall att det är vettigt att jogga med barnet i en joggingsulky, läsa en bok medan man går med vagnen?

Vart tog allt viktigt prat med små barn vägen? Allt tal och allt berättande under promenaden, ”ser du de små fåglarna? Tror du de är ute och letar lite mat?” ” Titta! Där kommer en stor traktor…” Allt prat, fastän barnet är för litet att förstå, allt prat som är så viktigt för att väcka  nyfikenhet och skapa kontakt med föräldern.

Eller förstår små barn mer än vi tror kanske…..

Uppdatering

Det blir lite för länge mellan gångerna, fastän jag egentligen gillar att skriva. Det är en möjlighet att samla tankarna lite, och att tänka efter vad jag tycker, och vad jag vill. Vad jag vill göra och uppleva.

Ibland måste man ta lite till distans och tänka framåt. Släppa taget om det som känns bekvämt och öppna upp för nya möjligheter. Det ÄR svårt att ta sej ur gamla vanor och mönster.
Jag har bott i mitt hus sedan 1983, men himmel så länge det har blivit  :-) Det är ett hus med riktigt bra energi och värme.

Men nu, nu är det dags att släppa taget om det, gå vidare i livet och lämna.  Det gäller att mentalt släppa taget, ha tillit till att allt kommer att ordna sig, och sist men inte minst – ”unna” huset en ny ägare. En som älskar det lika mycket som jag gjort, en som kan njuta av allt det positiva som huset för med sig.

Jag är färdig med det, och det är färdigt med mej. Beslutet är taget och känns bara bra!

Sensommaren som dröjer sig kvar är helt underbar. I söndags tog jag solstolen och landade i den uppe på balkongen i söder. Det var så varmt och så härligt att jag helt enkelt bara glömde bort att jag skulle åkt på Konst Runt här i Emmaboda kommun. Jag hade sett fram mot att besöka ett gäng konstnärer och blev väldigt trött på mej själv när jag insåg min miss. Det finns så många duktiga och kreativa människor som hade varit värda ett besök.

 

CM

Jag hamnade ur fas. När morgonljuset så sakteliga började sippra in i glipan som uppstått mellan gardinerna fanns det ingen sömn kvar i kroppen. Jag fick tassa upp, så ljudlöst som möjligt för att inte väcka fru och son.

Klockan visade halv sex.

Jag hämtade ett glas vatten och en banan. Satte mig vid datorn. Loggade in på Linneuniversitetets hemsida. Kursen som inte riktigt börjat än. Eller den har börjat, men som alltid i kursupptakter råder det kaos. Ingen som vet någonting om scheman, tider eller litteratur. Jag ögnade snabbt igenom den information som fanns tillgänglig.

Sedan satte jag mig med en bok.

Inte en bok som tillhörde kursen, utan en som kom med posten från England för några dagar sedan. Den har länge tillhört min ”vagn” på Amazon.uk, men det har dröjt ett bra tag att verkligen beställa den, jag har velat fram och tillbaka, behöver jag den verkligen? Är det ett bra köp?

Nu svarar jag ett bestämt ja på båda de frågorna. Och jag förstår inte varför jag har tvekat under en så pass lång tid. Den borde ha betraktats som ett givet köp redan då jag upptäckte den under en av mina ”booksurfing”-stunder.

Men nu är den i hamn.

Titel?

Football manager stole my life – 20 years of beautiful obsession.

Jag har växt upp med CM och CM 01/02 är fortfarande det absolut bästa managerspelet någonsin. Jag har aldrig, varken förr eller senare, spelat ett spel som så totalt kan få mig att glömma både tid och rum, och medan jag styr min klubb med järnhand så passerar timme efter timme, av det som kallas livet, utanför.

Jag är som i en bubbla. Fast.

Men det var då.

Det händer visserligen att jag fortfarande spelar – men nuförtiden mest på träningsläger och bussresor.

I boken ges både historien bakom spelet, hur det kom till, men också, och det mest intressanta för en ”CM-nörd”, intervjuer med de spelare som spåddes lysande karriärer i spelet men som aldrig riktigt nådde ända fram i verkligheten.

Annan statistisk som presenteras är att det genom åren har passerat minst trettiofem skilsmässor där CM uttryckts vara den enskilt största faktorn.

Jag passade på att köpa ytterligare ett par böcker från Amazon.

I am the secret footballer, A life to short, There`s a golden sky och Cantona – the rebel who would be king.

Lite blandat höst-mys.

Matchen

På en vansinnigt fin gräsplan besegrade vi HBK med uddamålet.
Det var kanske inte någon spelmässig ”urladdning” som besökarna på Guldfågeln fick se denna afton – den sparar vi på – istället var det fysik och närkamper som drabbningen kom att präglas av.
Det var vi helt inställda på så det kom inte som någon överraskning.
HBK spelar efter sina resurser – och de gör det rakt och enkelt.

HBK är nära vid ett antal tillfällen under den första halvleken men en storspelande Etrit står i vägen för samtliga försök.
Samme Etrit tågar sedan hela vägen över planen, till det andra straffområdet, för att slå den straff vi får i mitten av andra halvlek.
Han placerar enkelt in ledningsmålet vid ena stolpen och blir således matchhjälte i dubbel bemärkelse.

Efter vårt ledningsmål händer det inte speciellt mycket. De försöker att lyfta lite längre bollar men vi försvarar oss bra.

Tre poäng.
Den första ”trepoängaren” sedan flytten hem. Förhoppningsvis inte den sista.

Nu går vi på några dagars ledighet.

Kroppen

Tränat.
Kroppen kändes helt annorlunda idag.
Lättare.
Rörligare.
Skön känsla att bära med sig.
Vi tränade uppspel, inspel och avslut.

Sitter på tåget mot Nybro.

En resa på endast fjorton minuter kanske inte lämpar sig för att försvinna in i en bok.
Men jag tar det.
Jag plöjer några sidor ändå.
Per Andersson skriver så pass bra att jag hellre läser en sida än ingen alls.

Imorgon tar vi emot Halmstad.

Augusti, ångest och Champions League

Augusti drar sig så sakteliga mot sitt slut. Hösten närmar sig i kalendern, även om vi rent temperaturmässigt stannar vi kvar i sommaren ett tag till.

Sedan vi flyttade hem har vi upplevt ett helt fantastiskt väder. Vi har vaknat till en klarblå himmel, solens strålar har tävlat om att hinna först in att smeka våra ansikten, och vi har tagit både morgondopp och kvällsdopp från bryggan ute på Ängö.

Även om fotbollen börjar röra sig framåt så är jag långt ifrån nöjd.
Tålamod har fått bli till det ledord som hela min verksamhet just nu lutar sig mot.
Det är ett sanslöst tråkigt ord – ”tålamod”.
Att anpassa mitt spel till det rådande underlaget, i detta fall naturgräs, från det tidigare rådande underlaget, plastgräs, har utvecklat sig till en segare process än vad jag hade räknat med och jag behöver inte gå in djupare på det just nu, men ni ska veta att det är en enorm skillnad mellan underlagen.

***

Starkt av IF Elfsborg att gå in i EL – och väldigt kul för svensk fotboll.
Jag såg matchen och gladdes med mina forna lagkamrater.

Gruppen de fick i huvudturneringen kanske inte är någonting som det ”sprakar” om. Men rent sportsligt så finns det all anledning att vara nöjd.

***

Det är alltid lite som en lång utandning när de ”stora” ligorna drar igång igen efter sommarvilan.
Rent, vackert syre kommer åter in i kroppen och få varje liten cell att vakna till liv igen.

Premier League dämpar min höstångest på ett alldeles utomordentligt sätt.
Lägg till en gnutta Champions League med CSKA Moskva och en bit Europa League med AZ Alkmaar också så vet man att det kommer bli en hel del ljusglimtar i höstmörkret.

***

Åtvid

Jag hamnar lätt lite efter i bloggandet känner jag. Tiden är knapp och räcker inte alltid till när man har barn. Ibland tvingas man helt enkelt att prioritera, och då är valet givet.

Idag har jag rensat lite buskar,och jag måste erkänna att jag kände mig lite vilsen till en början, men efter ett tag kom jag igång och svettades flera liter i den stekande solen, då jag med den nyinköpta ”saxen” gick jag bärsärkagång på buskarna.

Det blev fint.

Vi ”kryssade” mot Åtvid och jag tror att vi var ganska nöjda med det. Efter att ha släppt inte både ett och två mål för mycket mot Malmö var det viktigt att hitta rätt i försvarsspelet igen – vilket vi också gjorde. Jag tror inte att de skapade så mycket som en halvchans under matchens nittio minuter. Vi kanske inte heller var på vårt mest kreativa humör men med lite flyt hade vi satt vårt friläge och vi hade kunnat lämna Kopparvallen med tre poäng istället för med en.

Men det kanske hade varit till att begära för mycket.

Jag hade en hyfsad chans i slutet på matchen där jag försökte styra Måns hårda inlägg upp i första krysset, men touchen blev lite för ”rejäl” och bollen gick över.

Annars känns det bättre och bättre för egen del. Från att inte ha spelat någonting har jag nu fått spela i två raka matcher, och speltid är precis vad som behövs för att jag ska kunna komma i bra form.

Det går åt rätt håll.

Åtvid

Sitter vid datorn och låter fingrarna löpa över tangentbordet. Solen skiner in genom fönstret och låter hela rummet andas positiv energi.

Jag fick hem det senaste numret av tidskriften ”Skriva” och där berättas det om en tävling där man skriver en roman på bara trettio dagar.

1670 ord om dagen behöver man knåpa ihop för att efter trettio dagar kunna titulera sig ”författare”.Det känns inte som någon omöjlighet, men jag antar att det där med skrivtempo är högst individuellt och jag har tidigare skrivit om att Stephen King i en intervju uppgav att han skriver 500 ord om dagen – varken mer eller mindre för att orka hålla disciplinen uppe.

Jag jobbar vidare med mitt eget skrivande. I min takt.

Alve sover. Minna är ute.

Här vid havet känns allt så avslappnat. Jag gillar det.

***

I morgon väntar Åtvidaberg.

Minnen

Sensommar.
Ett Sverige i skiftande färger rullar förbi utanför.
Vi är på gång igen.
Bussen.
Tillbaka i den röda bussen med det magiska året ”2008″ inristat i guldfärg.
Men inte på samma plats.
Som ”ny” gäller andra regler och jag får ta en plats som är ledig.
Då hade jag Lantz i sätet bakom och ”Ingel” framför.
Nu gapar sätet framför mig tomt medan det bakom upptas av en trött norrman.
Tiderna förändras.

Vi är på väg genom ett Sverige där sommaren dröjt sig kvar ännu ett ögonblick.
Mil efter mil.
Med stora hörlurar på, kaffekopp i handen och blicken djupt försjunken i datorn färdas vi mot Göteborg.
Torslanda.
Ett svagt minne om att vi vid något tillfälle mött dem i seriesammanhang.
Med Nybro IF.
Det svaga minnet förtäljer inte om det rörde sig om division två eller tre, eller om vilket år detta möjligtvis kan ha skett.
Torslanda.
Det stör mig att jag inte kan minnas mer. Ett resultat? Någon spelare?
Faan, jag brukar vara bra på att minnas saker.
Speciellt matcher där jag själv varit inblandad.

Min första match någonsin var mot Älmeboda/Linneryd.
Jag var sex år och hade blivit inringd i brist på andra spelare.
Vi förlorade visserligen med 2-1 men resultatet var för mig helt ovidkommande då jag i min första riktiga match blev målskytt.
Ett, långt ifrån otagbart, vänsterskott seglade in över målvakten.
Känslan var euforisk.
Glädjen total.

Jönköping nu.
En tidig lunch.

Hoppas att det går bra för Alve på dagis idag.